Jag hade först tänkt att den här bloggen bara skulle handla om mitt liv som nybliven mamma, om vår älskade Olivers utveckling och hur det är att plötsligt bli tre personer. Men när du blir föräldraledig är det litet som att livet pausar och du stannar upp och börjar tänka (iaf när bebisen sover haha)
Det är därför som så många byter bana i livet efter att ha varit "lediga", de inser att de inte vill gå tillbaka till ekorrhjulet de levde i förut. Jag fick ett nytt jobb som gravid så jag ser faktiskt fram emot (iaf på ett sätt) att börja jobba igen. Det som däremot har hänt mig är att sorgen kommit ikapp mig.
När mamma dog så åkte jag tillbaka till Turkiet och levde ett hektiskt guideliv och hann varken tänka eller känna efter. Det var först när jag fick ett 9-5 jobb i Stockholm ett halvt år senare och bodde själv i en vindsvåning i Bromma som jag började sörja. Jag kunde ligga på golvet i min pyttelilla lägenhet och tro att mitt hjärta skulle sprängas av sorg.
När pappa dog var jag nykär. Visst sörjde jag, men inte ända in på djupet, jag och Niklas blev sambos, köpte lägenhet, så fick jag nytt jobb osv. Livet gick på i 100. Det är nu som det stannat upp och jag har tid att tänka och tid att sörja. För jag vet, att gör jag det inte nu, så kommer det tillbaka 1000 gånger värre senare i livet.
Sen så är det så att när du själv blir förälder så börjar du fundera väldigt mycket på din egen uppväxt. Hur gjorde mamma och pappa i den här situationen? Och jag har så många frågor, hur sov jag på natten, när började jag krypa, vad gillade jag för mat?
Jag har ingen att fråga och det är så himla tråkigt. Så äsch, jag tar och gråter en skvätt istället;)
Skämt åsido, det här gör att jag mina känslor väller upp när jag sitter och skriver och då blir det naturligt så att jag även skriver om min sorg. Tror att det gör gott och hoppas någon därute kanske också tycker så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar