10 månader!

Nu har Oliver hunnit bli 10 månader! Han är en lång kille: 77 cm men väger bara lite på 9 kilo så han borde gå upp i vikt enligt bvc. Han är för övrigt en frisk och pigg kille som inte är stilla en sekund - undra på att han förbränner allt som han äter! Men vi ska fortsätta sätta olja i maten och smör i gröten, så ska vi nog få fart på kurvan. Vi har även börjat ge pannkaka, som han älskar!

Nu ammar jag bara lite på morgonen, men har snart tänkt sluta med det, tror inte jag har så tjock mjölk mera och O biter mig ibland, ajaj. Frågan är vad vi då ska ge som första mål på dagen då han inte är så förtjust i välling. Kanske ersättning då. Men visst kommer vi ju båda att sakna det!

En av de bästa stunderna på dagen är fortsatt morgonmyset. Eller vi kan också kalla det "försökastannakvarsålängeisängensomdetgår"myset. Och nu far ju O omkring överallt men jag brukar sjunga och leka med honom för att få honom att stanna i sängen. När det absolut inte går mera stiger vi upp, sätter på Nyhetsmorgon och lagar frukost.

Oliver vaknar 6 för det mesta men ibland sover han till 7. Sedan somnar han vid kl 9 igen. Nästa gång han sover är vid 2-3 tiden och sedan lägger han sig för natten vid halv 8.

Vi klippte hans hår häromdagen så nu kanske hans "riktiga" hår växer ut. Men några fina bebislockar sparade vi allt. Det verkar dessutom bli lockigt, så han kommer nog att bli en riktig charmör i framtiden, vår lilla prins<3

Utgång/Innehäng

Snön gjorde comeback en kort stund, och det är nästan skönt för då kan man med gott samvete stanna hemma. Jag var ute i lördags, för första gången sedan i juli. Vi var på Cliff Barnes och det var trångt och svettigt och jag kände mig lite stel i början. Men sedan slappnade jag av och kunde ha kul. Och lite skoj är det att märka att killar visar sin uppskattning. En del av mig tror ju att det fortfarande står "Nybliven mamma" i neon i pannan. Men blev de för närgångna var det bara att visa ringen, hihi.

Tanken var att jag skulle få sovnatt och sovmorgon  men när jag kom hem så var lillkillen sjuk: febrig och snorig. Det blev lite sömn och det känns  ännu idag. Så vi tar det lugnt, jag och O: läser böcker, tränar med gåvagn, vilar...Senare ikväll skall jag dock på en författarträff som tidningen Mama ordnar, det skall bli kul!

Det gör ont när knoppar brister

Nu har vi haft några riktigt soliga dagar trots att det bara är i början på mars. Man känner riktigt hur solen och ljuset tinar upp ens vinterfrysta kropp och själ. Men jag har även haft ångest de senaste dagarna. Jag har varit trött och lagt mig tidigt. Då har jag flera gånger börjat ropa: "Mamma, mamma" berättar N. Sedan är det som om jag vaknat till och förstått att mamma inte finns mera och då har jag ropat på N. Jag själv minns knappt detta. Lite skrämmande.

Jag saknar också min syster som ännu skall stanna en månad i Mexico alldeles enormt. Skall bli underbart att se henne igen.

Alex Schulman skrev så fint om marsmånad igår på instagram och jag kände mig väldigt träffad. Ett utplock: Vi stålsätter oss i september, gör oss beredda för vintern. Och så ger vi oss in i den, kämpar för att överleva i detta vidriga klimat, uthärdar dag efter dag.  Vi släpper inte in en jävel över bron. Och så kommer mars och den första solen som värmer mot våra hudar och då slappnar vi av. Och precis då, när vi fäller ner axlarna, då är vi som mest sårbara. Är vi unga blir vi sjuka, är vi äldre så dör vi.

Det gör ont när knoppar brister och det som gäller nu är att försiktigt släppa in ljuset utan att gå sönder på kuppen. Och missförstå mig rätt, det är underbart att våren kommer så tidigt i år. Men det gäller både för kropp och själ att hänga med.

På tal om knoppar som brister så har O världens tandsprickning på gång. Stackarn, men han hanterar det riktigt bra, bara lite gnäll på natten.

Vår!

Idag var det verkligen vår i luften. Fåglar sjöng och det fanns det där pirrande och sprickande som hör våren till i luften.  Den här vintern har varit så mild och gått så snabbt. Den här tiden förra året var det ju ännu bistert och svinkallt.

Nu har jag bara två månader kvar av min föräldraledighet. Vad hände liksom? Och helt ledig är jag ju inte eftersom jag jobbar fredagar. Det är verkligen helt perfekt: nu får jag ju helg hela tiden egentligen. Nu på fredag blir det min första AW på 1,5 år...måste ta det ganska så lugnt känner jag:)

Oliver utvecklas med en rasande fart. Nu går han riktigt bra längs med soffan och bord, han "pratar" mer och mer nyanserat (N kunde svära på att han sade "hejhej" till honom idag) och han kryper runt med en väldig fart. Varje tisdag går vi till Öppna förskolan och det är verkligen ett nöje att se honom interagera med de andra barnen. Han är framåt och vill ännu också helst charma mammorna först. Han tar för sig av leksakerna men blir inte ledsen om någon tar något ifrån honom. Här hemma kan han även nu sysselsätta sig själv i långa perioder och hans små förtjusta "lekläten" är så gulliga!

Vi tar med honom överallt: bruncher, restauranger, hemmamiddagar och det går jättebra. Tricket är att ha med grejer som han kan sysselsätta sig med, då är det inga probem. Fina fina fina killen.

Sova hela natten

Från att O var 3 månader tills han var 8 månader så vaknade han varannan timme på natten. Både jag och han var minst sagt helt slut. Jag prövade att sluta amma på natten, med att låta honom sova i eget rum, med att låta honom sova med sin pappa. Inget hjälpte. Visst, jag lyckades ha ett par amningsfria nätter, men han vaknade oroligt lika ofta ändå. Och det var bara jag som kunde natta honom vilket innebar att jag inte kunde vara ute sent en enda kväll.

Vi körde sedan "sova hela natten kuren" med lilla O och det har vi inte ångrat en dag.Nu sover han hela natten från 07.30-06.30. Ibland vaknar han för att han vänt sig men då är det bara att vända tillbaka honom så somnar han bums om igen. Läggningen går nu bara på tre minuter och han somnar in själv. Och det spelar ingen roll om det är N eller jag som lägger honom.

Kuren går ut på att man säger en godnatt-ramsa (som man själv hittar på) vid barnets säng och sedan fortsätter man säga den medan man går ut. Då förstår barnet att trots att det inte ser en så vet det att man är där och vakar över det och att det kan sova tryggt. Grejen är att när man väl lagt barnet för natten så skall man inte ta upp honom eller henne. Om barnet börjar gråta skall man trösta genom att "buffa" på rumpan och trycka med handen på magen. I boken står det att barnet skall ligga på mage men vi har gjort det när O ligger på rygg.  De första nätterna blir det mycket buffande och ramsande men ganska snart så räcker det att säga ramsan så förstår barnet att det skall sova nu. Och det tycker att det är skönt! Det gäller att även ha fasta sov- och matrutiner på dagen så att varje dag ser, iallafall ungefär, likadan ut.

När man läser på nätet så är det (som allt som gäller barn) en massa olika åsikter angående detta. Men jag tycker såhär: bara det känns rätt i magen och mamma-hjärtat så är det bara att köra. Jag skulle aldrig aldrig låta mitt barn ligga själv i sängen och skrika, och med denna kur är man genast där och "tröstar" barnet genom att buffa ifall han är ledsen.

Jag har såklart berättat om vår framgång i vår bekantskapskrets och det är många som är sugna på att själva testa när de hör tex hur enkelt våra nattningar går nuförtiden. Men jag blir lite orolig: jag tycker att den här kuren främst är för familjer som verkligen upplevt sömnproblem. Den är inte till för familjer vars barn sover, åtm nästan, hela natten men som det tar lite länge att lägga om kvällen. Den är till för barn som inte har ro att sova flera timmar i sträck. Som vaknar oroligt flera gånger på natten. Såklart får vem som helst testa sig fram, men man skall akta sig för att göra sig ett problem om man inte har ett.

Våra liv har iallafall  blivit betydligt mycket bättre nu efter detta och även O mår bättre än aldrig förr!