Sista bilden

Sorgen efter mina föräldrar kommer och går i vågor. Just nu är det mamma jag saknar så fruktansvärt.

När jag nu var i Finland hittade jag ett gammalt album, som råkade vara mammas sista. Där är bilder när hon var på sin sista resa med min syster på Åland. Det var under den resan som hon kraftigt blev sämre och sedan blev hon inlagd när hon kom hem. Jag ser på en bild när hon sitter och talar i telefon på en bänk i Mariehamn och jag vet: det är ju mig hon pratar med. Jag var i Turkiet då men behövde ju ändå min mamma.

Hennes allra allra sista bild som hon tog i livet är på henne själv, en "selfie". Det var typiskt min mamma, hon är inlagd och hon vet att det antagligen är för sista gången. Ändå tar hon en bild på sig själv där hon smilar upp sig: sitt fotomodell-smil, en sista gång. När jag såg den bilden så bara brast det för mig, jag gick in i garaget och ropade ut min smärta.

Nu när jag själv blivit mamma är det så mycket mera jag förstår. Jag skäms när jag tänker på mitt trotsiga tonårsjag och hur jag verkligen inte förstod hur bra jag hade det. Min bror hade med sig gamla videoband och där såg jag en filmsnutt från 2002. Jag uppträder på ett köpcentrum med en taskig sång och en taskig popgrupp men det är såklart kul att se i efterhand. Och där står mamma i publiken, sjunger med, min vackra vackra mamma.

Och jag tänker att hon nog var riktigt stolt över mig ändå.

I Finland igen

Nu önskar jag att jag kunde skriva att Oliver sover snällt hela natten utan att amma..Men nej. Det som hände var att jag efter en vecka var helt slut. Jag hade gått ner 3 kilo (bra bantningskur iofs) och kände bara att jag ville sova. Sedan skulle han behöva gå upp lite i vikt nu också och därför känns det inte bra att helt sluta ge honom mat på natten.

Just nu är jag i Finland och umgås med min syster innan hon åker på en långresa till Mexico. Flyget hit med O gick jättebra trots att vi stötte på en del sura finska gubbar, haha. Det satt en svensk man nära oss och han var otroligt hjälpsam medan finnarna inte ägnade Oliver en blick trots att han kopplade på hela charmen. Bland annat därför bor jag i Sverige nu;)

Just nu sover jag i samma säng som O men försöker ändå hålla nere på amningen lite. När vi kommer hem igen så ska vi prova med att låta honom sova i ett eget rum, hoppas att det lyckas!

 Här i villan är det så stilla med ett ljuvligt vinterlandskap utanför fönstret. Jag njuter av att bara vara, sover när O sover och umgås med mina syskon. Skönt att ladda batterierna för nästa vecka kommer att bli händelserik när vi är tillbaka i Sthlm igen!

Stolt mamma

Just idag är jag så stolt över vår lilla kille. I natt klarade han sig utan mat från halv 9 på kvällen till halv sex på morgonen, och vaknade bara några gånger på natten. Jag vaggade honom lite och han somnade snabbt om. Tänk så snabbt han vänjer sig! Jag är noga med att han äter ordentligt på dagen och han har även velat ha större grötportioner på kvällen, så han slipper vara hungrig.

Han var så duktig när han var med mig på stan också. Jag satt i över tre timmar och fikade med olika vänner och O charmade alla, skrattade, busade och var en perfekt "lattebaby". Sedan somnade han som en stock i vagnen på väg hem. Gäller att passa på nu innan han lär sig gå och far runt överallt!

8 månader!

Vårt lilla charmtroll är nu 8 månader! Oliver är en liten flörtkula som ser till att charma de flesta och han älskar när han får all uppmärksamhet. Om vi får gäster spritter han med sina armar och ben av glädje!

Han har nu lärt sig att komma framåt och han gör det genom att dra hela kroppen med armarna. På så sätt kan han röra sig både snabbt och långt. Han "gungar" fram och tillbaka på alla fyra men har inte riktigt kommit på kryptekniken- det är nära nu. O:s nya grej är att han vill pussa alla han möter, både bebisar och vuxna. En del bebisar blir dock rädda och tror att han attackerar dem:) Han har även lärt sig att gölra "highfive" och strålar med hela ansiktet efteråt.

Oliver älskar all sorts musik och nya favoriten är "Arne Alligator". "Babybandet" lyssnar han också gärna på samt hans pappas påhittade sång som går ungefär så här: "Han är en chokoprins, den finaste som finns":) Vi skall börja på en ny babyrytmikgrupp på måndagar och jag tror att han kommer att älska det. Oliver har en stark röst och pratar en hel del: både ljusa och mörka toner. Just nu är favoritorden korta: ta, ta, ta och da. När han inte vill äta mera så kniper han ihop sina nävar och vrålar: aaaaargh. We get the point.

Matfavoriterna är allt med sötpotatis, kött och pasta. Välling gillar han inte riktigt så vi funderar på att skippa det totalt, nu ger vi fortsättningsvis gröt åt honom om kvällarna. Han har börjat prova 8-månaders burkar nu och har lite svårt med de stora bitarna, men det går bättre och bättre.

Han är fortsatt väldigt lätt att ha med sig ut på stan men vill nu sitta upp och är mycket mera "med" än tidigare. Är man i matbutiken så vill han känna på allt man köper, tex.

Han blir mer och mer som en lite pojke, snarare än en bebis och men är ändå så otroligt gosig!<3

Sömnskola forts..

Nu har jag kört *ingenamningsskola* två nätter till. Den tredje natten (egentligen andra helt utan amning) så gick det lättare att somna om för O i början men sedan vägrade han somna om vid 02.30. Så då var vi vakna en timme tillsammans tills han slutligen somnade 03.30.  Men äta fick han inte förrän 05.30.

Förra natten har varit bäst hittills, då fick han inte amma mellan 20.30-05.00. Han somnade om snabbt efter att jag sövt honom, men vaknade flera gånger på natten. O verkar nu förstå att det inte tjänar så mycket till att sura tills han får ta bröstet och är mera fridfull på natten.

Det går ju åt rätt håll, absolut, men jag väntar ännu på att han skall sova längre perioder i sträck utan att vakna. Jag känner mig dock starkt övertygad om att det här är det bästa för alla i vår familj och tänker fortsätta tills jag stupar, haha..

Snö och sömnskola

Nu har snön kommit på riktigt och idag var en härlig, frisk, solig dag. Gick på en lång promenad med O idag och imorgon tror jag det är dags för pulkapremiär. Jag var dock ganska så trött idag eftersom sömnskolan eller snarare *inteammapånatten*-skolan nu har börjat.

Före jullovet tänkte jag att det fick vara nog med att agera napp nätterna igenom. . Jag saknar att sova med N och är trött på att vakna stup i kvarten. Även nattningen var en plåga som ofta slutade med att jag fick lägga mig och sova med honom Nu äter O också så bra på dagen så att han klarar sig natten igenom utan mat. Så jag bäddade rent i spjälsängen, lade undan babynestet och gjorde det mysigt med mjukisdjur. Jag sjöng samma vaggvisa om och om igen och smekte honom på pannan. Första kvällen tog nattningen en timme men sedan gick det lättare: andra en halv timme, tredje en kvart. Han åt också mera sällan men jag lät ändå honom äta två,tre gånger per natt. Framförallt kändes det som om jag hade kontrollen och det var verkligen skönt.

Men sedan kom jullovet och resorna, vi var på nya platser och det gick inte att hålla uppe de nya rutinerna. Och sedan blev O sjuk och jag ammade dygnet runt för att han skulle få i sig vätska och näring. Nätterna blev värre än förut och det kändes nu som om jag bara ammade natten igenom: det var dags för en förändring.

Första natten lät jag honom amma fritt men lade alltid tillbaka honom i sin egen säng efteråt för att han skulle vänja sig. Han ville äta, håll i er, varje timme.

Andra natten vägrade jag amma mellan kl 23 och kl 05. Varje gång han vaknade och gnällde sjöng jag och klappade honom, blev han rasande så tog jag upp honom och gick några steg innan jag lade ner honom igen. Det blev många gånger men jag var stenhård: ingen amning. Han mår ju inte dåligt eftersom jag är där och tröstar honom men visst var det tufft. Sedan fick han äta vid 05, somnade om och vaknade inte förrän 07.30.

Fortsättning följer...

Mormor och morfar i himlen

Det gör så ont när jag tänker på att min mamma och pappa inte får se min fina son. De skulle älskat honom mest i hela världen. Tänk att han föddes bara två år efter att pappa gick bort. Pappa skulle ha varit så lycklig om han skulle ha vetat det. Men någonstans tror jag att de ser honom, att de är hans skyddsänglar. Mormor och morfar i himlen.

Jag undrar hur jag kommer att berätta för honom när han blir äldre, varför han inte har en mormor och morfar kvar som så många andra. Så vill jag att han skall få veta allt om deras liv, om allt vad de åstadkom och eventuellt vill han någon gång läsa böckerna min pappa skrev.

Bröllopet kommer att bli både underbart och svårt nu i sommar. Det var ju inte såhär det skulle bli; tanlen var ju att mamma skulle planera det och pappa skulle spela med sitt band och köra mig och min fästman i någon av sina gamla bilar. Nu blir allt annorlunda. Säkert blir det bra, men det blir annorlunda.

Hey 2014, let's do this again...

Okej, det här året kunde ha börjat bättre. Oliver har varit småförkyld och snuvig hela jullovet men och när vi kom hem från Finland så blev det värre. Han fick hög feber, hans öga svullnade upp, han kräktes upp all mat och han verkade ha ont. Vi åkte in till Astrid Lindgrens barnsjukhus där de gjorde en kontroll men sade att han hade ett lågt infektionsvärde men att vi skulle komma tillbaka nästa dag ifall han inte blivit bättre. Han var brännhet igen på natten och hade över 39 grader på morgonen, åt inget( men ammade som tur) samt att hans öga fortfarande var svullet så vi åkte in igen nästa dag.

Först fick vi vänta ca 2 h på att han skulle kissa i en kopp (klart att han inte ville det på beställning) och sedan kollade tre olika läkare på honom. Bedömingen var att det inte alls var någon allvarlig infektion, hans värden såg bra ut: men eftersom ögat ligger så nära hjärnan så fick han antibiotika. Vi skall se till att han får i sig det 3 ggr per dag och han blev fort bättre. Men det var hemskt att se vår lilla kille så sjuk, man känner sig så hjälplös och skulle göra vad som helst för att ta hans plats.  Det fick jag i och för sig eftersom jag sedan blev magsjuk samma kväll som vi kom hem.  Jag kräktes hela natten men ammade mellan varven för att O skulle få i sig något. En mindre kul upplevelse kan jag berätta.

N och jag var så slut nästa dag, vårt hem var ett bombnedslag av ouppackade väskor, vi var oroliga för killen och bråkade med varandra. Så ja det var en ren mardrömsstart på året.

Men okej 2014, jag ger dig en chans till, vi kan starta om igen. Nu är O sitt vanliga glada jag igen, N och jag är sams och jag ser faktiskt fram emot att återgå till den lugna vardagen igen.

2013 - 2014

2013 var ett underbart år, Olivers år. Först denna väntan på honom, på det stora och när han sedan kom så förändrades livet totalt. Vi gick ifrån att ha varit två fria personer till att bli en familj. En kärlek man inte ens kunnat föreställa sig uppstod men visst var det ganska tufft också. Sömnlösa nätter, amning dygnet runt och på det en sommar som skulle avnjutas med båtar, sommarställe osv. Jag har aldrig varit tröttare, men man får kraft på något konstigt sätt.

Och visst har jag och N haft en del kriser, men vi tar oss starkare ur varenda en. Vi har ju världens finaste sak som förenar oss: nämligen Oliver.

Vid 12-slaget igår stod vi ute på vår Ingå villas gård, drack rosa champagne, tittade upp mot fyrverkerierna (inte så många) och jag fick vara med de tre personer jag älskar mest på jorden: Oliver(halvsovandes i vagnen)  N och min tvillingsyster. Då var jag lycklig, så lycklig. 2014 kunde inte ha börjat bättre.

14 har alltid varit mitt lyckonummer och nu råkar det så att både N och Oliver fyller den 14e. Jag kommer att börja jobba igen det här året och på sommaren kommer vi att gifta oss.

Jag tror verkligen att det här året kommer att bli magiskt.