Det gör så ont när jag tänker på att min mamma och pappa inte får se min fina son. De skulle älskat honom mest i hela världen. Tänk att han föddes bara två år efter att pappa gick bort. Pappa skulle ha varit så lycklig om han skulle ha vetat det. Men någonstans tror jag att de ser honom, att de är hans skyddsänglar. Mormor och morfar i himlen.
Jag undrar hur jag kommer att berätta för honom när han blir äldre, varför han inte har en mormor och morfar kvar som så många andra. Så vill jag att han skall få veta allt om deras liv, om allt vad de åstadkom och eventuellt vill han någon gång läsa böckerna min pappa skrev.
Bröllopet kommer att bli både underbart och svårt nu i sommar. Det var ju inte såhär det skulle bli; tanlen var ju att mamma skulle planera det och pappa skulle spela med sitt band och köra mig och min fästman i någon av sina gamla bilar. Nu blir allt annorlunda. Säkert blir det bra, men det blir annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar