Sista bilden

Sorgen efter mina föräldrar kommer och går i vågor. Just nu är det mamma jag saknar så fruktansvärt.

När jag nu var i Finland hittade jag ett gammalt album, som råkade vara mammas sista. Där är bilder när hon var på sin sista resa med min syster på Åland. Det var under den resan som hon kraftigt blev sämre och sedan blev hon inlagd när hon kom hem. Jag ser på en bild när hon sitter och talar i telefon på en bänk i Mariehamn och jag vet: det är ju mig hon pratar med. Jag var i Turkiet då men behövde ju ändå min mamma.

Hennes allra allra sista bild som hon tog i livet är på henne själv, en "selfie". Det var typiskt min mamma, hon är inlagd och hon vet att det antagligen är för sista gången. Ändå tar hon en bild på sig själv där hon smilar upp sig: sitt fotomodell-smil, en sista gång. När jag såg den bilden så bara brast det för mig, jag gick in i garaget och ropade ut min smärta.

Nu när jag själv blivit mamma är det så mycket mera jag förstår. Jag skäms när jag tänker på mitt trotsiga tonårsjag och hur jag verkligen inte förstod hur bra jag hade det. Min bror hade med sig gamla videoband och där såg jag en filmsnutt från 2002. Jag uppträder på ett köpcentrum med en taskig sång och en taskig popgrupp men det är såklart kul att se i efterhand. Och där står mamma i publiken, sjunger med, min vackra vackra mamma.

Och jag tänker att hon nog var riktigt stolt över mig ändå.