Om att resa

Vi funderar att åka på vår första utlandsresa med Oliver nu i januari, antagligen till en kanarieö. Jag har ett stort reseintresse och det hoppas jag att han också får i framtiden. Jag är så tacksam för att mina föräldrar reste med oss under hela vår uppväxt, och jag hoppas att jag och N kan göra samma för Oliver.

Det finns inget som är så utvecklande och nyttigt som att resa. Att komma bort från invanda mönster och den trygga vardagen och lära känna nya människor och miljöer är väldigt bra och viktigt, enligt mig. Resan som förändrade mitt liv var när jag som 17-åring åkte till Australien för ett år. Visst skar det i hjärtat att behöva lämna min familj för så länge men äventyret och vännerna jag fick var värt varenda tår av saknad. Om O vill göra en liknande resa i framtiden kommer jag att stödja honom, precis som mina föräldrar gjorde med mig.

Andra äventyr jag hunnit med under mitt 31-åriga liv:

-galopperat i Hyde Park
-åkt på ökensafari till Ayers Rock i Australien
-fått en ros på min 16-års dag på Isle of Wight
-jobbat som golfguide i Belek, Turkiet. Utan att kunna spela golf
-dansat salsa i Havanna, Kuba
-festat i Madrid tills kl 7 på morgonen
-sett världens vackraste solnedgång på Isla de Mujeres, Mexico
-bott på ett maffiahotell i Bari, Italien
-använt skoluniform i ett halvår på en katolsk skola i Ballarat, Australien
-varit på bröllop i Provence
-lärt mig hur socker tillverkas på Mauritius
-gått vilse på Disney World i Florida
-suttit med min döende pappa på en strand i Krabi, Thailand


Otroliga Ayers Rock (Uluru) i Northern Territory, Australien

Mörker och ljus

Vi har blivit bortskämda med en underbar sommar och en ljuvlig höst: soliga, vackra dagar. Nu verkar det vara slut på det goda och gråmulna stormiga dagar har blivit normen. Inte så konstigt kanske, november lurar runt hörnet. Hoppas minusgraderna kommer sent i år, så mycket lättare med vagn och bebis när det är lite varmare ute.

Oliver som föddes i maj har inte riktigt vant sig vid mörkret, tror jag. Han kan vakna ur en eftermiddagslur helt förvirrad eftersom det är mörkt ute, men ändå inte natt.Vi brukar ha en liten lampa tänd när han ska sova eftersom han verkar bli rädd när han vaknar och det är kolmörkt. Från en värld av ljus till en värld av mörker, visst är det ett konstigt land vi lever i:) Ska dock bli roligt att visa honom den första snön!

Min tvillingsyster var på besök från Finland i ett par dagar och det var härligt att ha henne här. Vi käkade middagar med vänner, shoppade, var på bio och njöt av varandras sällskap. När hon åkt blev jag riktigt förkyld, det var säkert min kropp som sade åt mig att ta det lugnt. Har blivit lite för mycket program och för lite sömn på sistone, ja inga toppen nätter direkt. N var hemma en dag från jobbet för att jag skulle få vila, och nu känner jag mig bättre. Saknar min syster, men som tur kommer hon snart igen!

Usch mörka november är ingen favoritmånad direkt men med hjälp av en massa ljus, mys och bebisgos skall det nog bli en riktigt fin period. Måste bara bli frisk först och få tillbaka min energi!

                                                    Lilla O till höger med sin kompis T

#Del 1: Vad mammalivet lärt mig

-att nappar har sitt eget liv. De har en tendens att upplösas i tomma intet och är sedan spårlöst försvunna, oftast när man behöver dem som bäst. Lösningen till detta är att bunkra upp med ett stort lager eller att, något som vi dumt nog inte gjort än, skaffa en napphållare.

-att kvaliteten på gatorna spelar roll. Något som jag aldrig ägnat en tanke åt innan, spelar plötsligt en stor roll när man kommer med sin vagn. Helsingfors är en katastrof att rulla vagn i, Stockholm ändå helt okej.

-att äldre människor alltid har en åsikt om babyns kläder."Han har för lite kläder på sig" och "Visst har han vantar!?" är bara några exempel på kommentarer vi fått i hissar, matbutiker och andra ställen. Lugn bara lugn, han är varm nog. Inte för att det är non of your business.

-av dumt huvud får babyn (och en själv) lida. Jag prövade att ge Oliver både välling, gröt och bröstmjölk inför en natt. Tänkte att nu, nu kommer han sova som en prins, mätt och belåten. Det hela slutade med att han skrek av magont i flera omgångar under natten. Suck.

-hur himla känslig man blir. DN får mig att gråta varje morgon! Och då kan det vara något så lite som att Nisse nu fyller 60 och firas med sin första utlandsresa som får mina ögon att tåras. Måste bli tuffare.

Det där med kroppen

Under graviditeten gick ja upp ca 13 kilo och fick en typisk "killmage" , det syntes inte bakifrån att jag var gravid. Jag fick inte heller några bristningar vilket jag är tacksam för. Jag minns att genast när jag fött så var magen som en ballong som tappat all luft, men samtidigt kände jag mig smalare och smidigare än på länge. Inte så konstigt kanske, hade ju precis klämt ut 3,5 kilo;)  Under sommaren vägde jag ca 4-5 kilo mera än min normalvikt och kom i de flesta av mina jeans bara någon vecka efter förlossningen.

 I början är det bara fokus på babyn och du kunde inte bry dig mindre om hur du ser ut men nu när man lite mera blivit sig själv igen så vill man ju må bra i sin kropp. Jag har känner mig i stort sett nöjd med min kropp, har en smal midja och magen är borta. Amningen hjälper ju en hel del och trots att jag ju äter mycket choklad och sådant just nu (blir så när man inte sover, iaf för mig) så lägger jag inte på mig så som jag kanske annars skulle göra. Men helt nöjd är jag inte; min mage är mjukare än förut, mina lår är större, ja det finns helt enkelt daller på ställen det inte gjorde det förut.

Nu är det bara fem månader sedan jag var gravid så det är ju helt normalt med lite eh "mjukare delar" men jag tror att jag själv skulle må bättre med lite träning, kanske bli piggare. Jag behöver även bygga upp styrka, speciellt i magmusklerna. Frågan är bara när och hur, det ska ju helst gå att kombinera med Oliver. Jag går med vagnen alla dagar men planen är att gå längre och oftare. Sen kanske man man hitta på ett träningsprogram som man kan köra hemma. Och så försöka komma ut och springa åtminstone en gång per vecka. Jag ska också försöka att inte äta fullt så mycket choklad och dylikt som jag gör nu. När jag slutar amma om några månader hoppas jag att mitt sötsug blir mindre....Jag menar, hoppas kan man ju alltid. Önska mig lycka till nu!

Samtidigt är jag så himla imponerad av min kropp som kunde producera en hel människa. Och sedan fungera nästan helt normalt genast efter. Så sjukt coolt.

Sorg forts.

Jag sörjer när Oliver sover så att han inte påverkas. Och de som känner mig vet ju att jag är en glad tjej. Och kanske det är detta som är livet: man får och man förlorar. Glädje och sorg hand i hand.

Ibland är jag så tacksam för vår lilla son att jag inte vet vart jag skall ta vägen. När hans lilla arm kramar min hals, när jag får vakna upp till hans glädjestrålande leende varje morgon. Det tog fyra år för min mamma att bli gravid. Jag blev det genast. Och då tänker jag att han var en gåva, livets gåva, som kom till mig, till oss, för att det skulle bli lättare att vandra vidare, trots allt det tunga.

För trots saknaden känner jag mig hel.

...

Vissa dagar är sorgen bottenlös. Jag tänker på när pappa planerade sin begravning med oss, valde sånger, sittandes i sängen. Hur jag höll hans hand hårthårt under den sista bilfärden mot sjukhuset. När mamma säger med matthet i rösten på telefon från sjukhuset: Nu är det nog slut. Hur hon kallar mig för sin ängel i det sista meddelandet hon skrev i livet.

Oktober är den rosa månaden och marknaden svämmar över av samarbeten som skall stöda cancerforskningen. Quite frankly så skiter jag i alla insamlingar hit och dit. De kunde inte rädda min mamma.

5 månader!

Idag fyller lilla Oliver fem månader, tiden bara springer iväg! Det firade han med att trilla av sängen i morse..Snabbt som ögat hade han rullat av och som tur låg det en mjuk filt och väska på golvet så han blev bara lite skrämd. Lika skrämd blev jag och från och med nu är det fullt fokus på honom, varje sekund!

Sedan var det dags för de otäcka sprutorna på Bvc, en i varje ben uschusch. Det gick bra och han somnade ganska snart efteråt. Men nu har jag en gnällig liten kille här hemma som bara vill vara i famnen och bli buren, stackarn! Funderar på att ge lite alvedon till honom senare ifall det inte blir bättre.

Oliver äter nu banangröt varje morgon och kväll och på dagen får han även en smakportion av olika pureer. Däremellan ammar han. Jag vet inte om detta är tillräckligt eftersom han nu har börjat med att amma mer och mer på natten..iaf varannan timme vill han äta. Det går alltså helt åt fel håll det här, är det inte meningen att han skall börja äta mindre på natten nu när han är äldre? På bvc ger de rådet att ge mer mat, men det är tex svårt att få i honom mer kvällsgröt. Man får hoppas att det vänder snart.

Annars är Olivers intressen att bada, (vi prövade babysim igår och det var en succé), leka på öppna förskolan och åka vagn. Samt charma diverse tanter. Favoritleksakerna är en mjuk boll och en kanin som spelar en vaggvisa. Sedan är också mammas och pappas ansikten väldigt intressanta att utforska. Han är en kittlig liten typ som kiknar av skratt när man klär av honom inför natten:)  Världens bästa kille helt enkelt!

Han kom tillbaka

Han kom tillbaka. Han kom tillbaka med thaimat och cola och vi satte oss ned och pratade. Försökte komma fram till hur vi skall kompromissa så att båda känner sig nöjdare och vardagen flyter på lättare. och så kramades vi och myste, sådant mys som är bomull för själen. Och det är ju den här mannen jag älskar, mannen som är stark och trygg och närvarande, inte den som springer undan från problem.

Jag skall också lugna mer mig lite och inse att jag och Oliver behöver dagar då vi bara är hemma också. Och även det att vi inte åker till Åland på helgerna utan faktiskt är hemma kommer att hjälpa.

Nu kommer hans mamma hit för några dagar igen och vi skall på "dejt" både idag och imorgon. Idag blir det middag och teater på Östermalm, hoppas det blir lyckat!Eller det spelar ju ingen roll egentligen ifall teatern är kass, vi kommer att njuta ändå.

Känslor

Känslorna svämmar över nu när jag sover så lite. Jag älskar min son så otroligt och fascineras över hur kärleken verkligen växer för varje dag, jag som trodde den var konstant, och jag imponeras så väldigt av allt han lär sig hela tiden, ja jag får tårar i ögonen av stolthet samtidigt som det är svårt att förstå att denna lilla underbara varelse är min. Eller inte min utan på mitt ansvar.

Det var sista helgen på Åland förra helgen och jag är slutslutslut. När sedan N kommer hem och igen ska iväg nånstans så brister det. Såklart brister det. Och nu får vi se om han alls mera kommer hem.