Känslorna svämmar över nu när jag sover så lite. Jag älskar min son så otroligt och fascineras över hur kärleken verkligen växer för varje dag, jag som trodde den var konstant, och jag imponeras så väldigt av allt han lär sig hela tiden, ja jag får tårar i ögonen av stolthet samtidigt som det är svårt att förstå att denna lilla underbara varelse är min. Eller inte min utan på mitt ansvar.
Det var sista helgen på Åland förra helgen och jag är slutslutslut. När sedan N kommer hem och igen ska iväg nånstans så brister det. Såklart brister det. Och nu får vi se om han alls mera kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar