Jag sörjer när Oliver sover så att han inte påverkas. Och de som känner mig vet ju att jag är en glad tjej. Och kanske det är detta som är livet: man får och man förlorar. Glädje och sorg hand i hand.
Ibland är jag så tacksam för vår lilla son att jag inte vet vart jag skall ta vägen. När hans lilla arm kramar min hals, när jag får vakna upp till hans glädjestrålande leende varje morgon. Det tog fyra år för min mamma att bli gravid. Jag blev det genast. Och då tänker jag att han var en gåva, livets gåva, som kom till mig, till oss, för att det skulle bli lättare att vandra vidare, trots allt det tunga.
För trots saknaden känner jag mig hel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar