September och förskola =vab

September i år har varit så varm och härlig men fina, soliga dagar. Gillar verkligen området vi bor i eftersom vi bara kan gå ut från huset rakt in i ett lekparksområde med äppelträd och glada barn. Vi har försökt lära O att sparka boll med lite varierad framgång. Att gunga är ännu stora favoriten.

På lillkillens förskola går det bättre och bättre men han har ännu inte varit där en hel vecka (!). Detta på grund av förkylning, feber, tandspricking you name it.Hittils har N fått vabba mest eftersom jag haft så mycket mera på jobbet.

 O gillar inte att bli lämnad på "föris"och eftersom det oftast är jag som gör det så känns det ganska tungt. Men jag vet ju att han har det bra där. Han har blivit värsta nappkillen sedan han började på dagis och det är både bra och dåligt. Nappen tröstar ju honom men samtidigt så snackar han mindre. Vi försöker vara hårda med att han inte skall ha napp så mycket hemma. N skall snart gå ner 10% så att O:s dagar inte blir så långa, det känns bäst för alla.

Jag själv har det verkligen stressigt på jobbet. Men jag försöker att ta det lugnt och tänka att jag gör vad jag kan. Att man är "good enough" liksom. Har sett så många bli utbrända och jag tänker hålla mig långt ifrån det.

Nästa helg skall vi ha en mysig tjejhelg på stugan på Åland. Åh vad jag har saknat mina fina vänner så det skall bli helt fantastiskt. Och om två veckor åker vi till Turkiet för O:s första utandssemester :)

Inget skyddsnät kvar

Mitt liv kan delas upp i två delar. Före och efter att jag förlorade mina föräldrar. Tiden innan ser jag tillbaka på en varm och trygg tid. Jag hade egentligen inga bekymmer: kunde plugga vad jag ville, bo var jag ville, aldrig vara orolig över ekonomin. Mamma och pappa fanns alltid där som ett skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Jag reste till Australien. England och Sverige,: pluggade, festade, hånglade, shoppade. Hade den vanliga tonårsångesten men samtidigt skitkul. Men jag var ett barn.

När mamma dog hade jag pappa kvar i nästan två år. Då sörjde jag mest mamma och trodde inte att livet kunde vara så grymt att även pappa skulle tas ifrån oss. Jag och pappa åkte till Thailand 1,5 månad innan han dog. bara vi. En så fin resa. Då sade han att jag verkade vara lugnare än på länge. Jag höll på att bli vuxen.

Så dog pappa. Och jag var tvungen att bli vuxen. Nu har jag en egen familj men inget extra skyddsnät att luta mig mot. Eller det skyddsnätet är mina syskon och mina vänner, men ändå inte samma sak. Och jag avundas alla som har "allt": dvs både barn och föräldrar.

Men alla har ju sina egna sorger i livet. Och jag har istället ett par jäkligt fina skyddsänglar.

Ljuvlig sommar

Känslan av att se din lintott till son överlycklig springa över en gräsmatta. Den känslan.

Den här sommaren har varit så fantastisk, mest tack vare Oliver. Han lärde sig gå precis när vi gifte oss och att se honom upptäcka världen är så fint. Han är självsäker men försiktig, kontaktsökande men ibland blyg. Och han vill ut ut ut hela tiden..

Hus nästa?