Mitt liv kan delas upp i två delar. Före och efter att jag förlorade mina föräldrar. Tiden innan ser jag tillbaka på en varm och trygg tid. Jag hade egentligen inga bekymmer: kunde plugga vad jag ville, bo var jag ville, aldrig vara orolig över ekonomin. Mamma och pappa fanns alltid där som ett skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Jag reste till Australien. England och Sverige,: pluggade, festade, hånglade, shoppade. Hade den vanliga tonårsångesten men samtidigt skitkul. Men jag var ett barn.
När mamma dog hade jag pappa kvar i nästan två år. Då sörjde jag mest mamma och trodde inte att livet kunde vara så grymt att även pappa skulle tas ifrån oss. Jag och pappa åkte till Thailand 1,5 månad innan han dog. bara vi. En så fin resa. Då sade han att jag verkade vara lugnare än på länge. Jag höll på att bli vuxen.
Så dog pappa. Och jag var tvungen att bli vuxen. Nu har jag en egen familj men inget extra skyddsnät att luta mig mot. Eller det skyddsnätet är mina syskon och mina vänner, men ändå inte samma sak. Och jag avundas alla som har "allt": dvs både barn och föräldrar.
Men alla har ju sina egna sorger i livet. Och jag har istället ett par jäkligt fina skyddsänglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar