Nu har vi haft några riktigt soliga dagar trots att det bara är i början på mars. Man känner riktigt hur solen och ljuset tinar upp ens vinterfrysta kropp och själ. Men jag har även haft ångest de senaste dagarna. Jag har varit trött och lagt mig tidigt. Då har jag flera gånger börjat ropa: "Mamma, mamma" berättar N. Sedan är det som om jag vaknat till och förstått att mamma inte finns mera och då har jag ropat på N. Jag själv minns knappt detta. Lite skrämmande.
Jag saknar också min syster som ännu skall stanna en månad i Mexico alldeles enormt. Skall bli underbart att se henne igen.
Alex Schulman skrev så fint om marsmånad igår på instagram och jag kände mig väldigt träffad. Ett utplock: Vi stålsätter oss i september, gör oss beredda för vintern. Och så ger vi oss in i den, kämpar för att överleva i detta vidriga klimat, uthärdar dag efter dag. Vi släpper inte in en jävel över bron. Och så kommer mars och den första solen som värmer mot våra hudar och då slappnar vi av. Och precis då, när vi fäller ner axlarna, då är vi som mest sårbara. Är vi unga blir vi sjuka, är vi äldre så dör vi.
Det gör ont när knoppar brister och det som gäller nu är att försiktigt släppa in ljuset utan att gå sönder på kuppen. Och missförstå mig rätt, det är underbart att våren kommer så tidigt i år. Men det gäller både för kropp och själ att hänga med.
På tal om knoppar som brister så har O världens tandsprickning på gång. Stackarn, men han hanterar det riktigt bra, bara lite gnäll på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar