Det där med kroppen

Under graviditeten gick ja upp ca 13 kilo och fick en typisk "killmage" , det syntes inte bakifrån att jag var gravid. Jag fick inte heller några bristningar vilket jag är tacksam för. Jag minns att genast när jag fött så var magen som en ballong som tappat all luft, men samtidigt kände jag mig smalare och smidigare än på länge. Inte så konstigt kanske, hade ju precis klämt ut 3,5 kilo;)  Under sommaren vägde jag ca 4-5 kilo mera än min normalvikt och kom i de flesta av mina jeans bara någon vecka efter förlossningen.

 I början är det bara fokus på babyn och du kunde inte bry dig mindre om hur du ser ut men nu när man lite mera blivit sig själv igen så vill man ju må bra i sin kropp. Jag har känner mig i stort sett nöjd med min kropp, har en smal midja och magen är borta. Amningen hjälper ju en hel del och trots att jag ju äter mycket choklad och sådant just nu (blir så när man inte sover, iaf för mig) så lägger jag inte på mig så som jag kanske annars skulle göra. Men helt nöjd är jag inte; min mage är mjukare än förut, mina lår är större, ja det finns helt enkelt daller på ställen det inte gjorde det förut.

Nu är det bara fem månader sedan jag var gravid så det är ju helt normalt med lite eh "mjukare delar" men jag tror att jag själv skulle må bättre med lite träning, kanske bli piggare. Jag behöver även bygga upp styrka, speciellt i magmusklerna. Frågan är bara när och hur, det ska ju helst gå att kombinera med Oliver. Jag går med vagnen alla dagar men planen är att gå längre och oftare. Sen kanske man man hitta på ett träningsprogram som man kan köra hemma. Och så försöka komma ut och springa åtminstone en gång per vecka. Jag ska också försöka att inte äta fullt så mycket choklad och dylikt som jag gör nu. När jag slutar amma om några månader hoppas jag att mitt sötsug blir mindre....Jag menar, hoppas kan man ju alltid. Önska mig lycka till nu!

Samtidigt är jag så himla imponerad av min kropp som kunde producera en hel människa. Och sedan fungera nästan helt normalt genast efter. Så sjukt coolt.

Sorg forts.

Jag sörjer när Oliver sover så att han inte påverkas. Och de som känner mig vet ju att jag är en glad tjej. Och kanske det är detta som är livet: man får och man förlorar. Glädje och sorg hand i hand.

Ibland är jag så tacksam för vår lilla son att jag inte vet vart jag skall ta vägen. När hans lilla arm kramar min hals, när jag får vakna upp till hans glädjestrålande leende varje morgon. Det tog fyra år för min mamma att bli gravid. Jag blev det genast. Och då tänker jag att han var en gåva, livets gåva, som kom till mig, till oss, för att det skulle bli lättare att vandra vidare, trots allt det tunga.

För trots saknaden känner jag mig hel.

...

Vissa dagar är sorgen bottenlös. Jag tänker på när pappa planerade sin begravning med oss, valde sånger, sittandes i sängen. Hur jag höll hans hand hårthårt under den sista bilfärden mot sjukhuset. När mamma säger med matthet i rösten på telefon från sjukhuset: Nu är det nog slut. Hur hon kallar mig för sin ängel i det sista meddelandet hon skrev i livet.

Oktober är den rosa månaden och marknaden svämmar över av samarbeten som skall stöda cancerforskningen. Quite frankly så skiter jag i alla insamlingar hit och dit. De kunde inte rädda min mamma.

5 månader!

Idag fyller lilla Oliver fem månader, tiden bara springer iväg! Det firade han med att trilla av sängen i morse..Snabbt som ögat hade han rullat av och som tur låg det en mjuk filt och väska på golvet så han blev bara lite skrämd. Lika skrämd blev jag och från och med nu är det fullt fokus på honom, varje sekund!

Sedan var det dags för de otäcka sprutorna på Bvc, en i varje ben uschusch. Det gick bra och han somnade ganska snart efteråt. Men nu har jag en gnällig liten kille här hemma som bara vill vara i famnen och bli buren, stackarn! Funderar på att ge lite alvedon till honom senare ifall det inte blir bättre.

Oliver äter nu banangröt varje morgon och kväll och på dagen får han även en smakportion av olika pureer. Däremellan ammar han. Jag vet inte om detta är tillräckligt eftersom han nu har börjat med att amma mer och mer på natten..iaf varannan timme vill han äta. Det går alltså helt åt fel håll det här, är det inte meningen att han skall börja äta mindre på natten nu när han är äldre? På bvc ger de rådet att ge mer mat, men det är tex svårt att få i honom mer kvällsgröt. Man får hoppas att det vänder snart.

Annars är Olivers intressen att bada, (vi prövade babysim igår och det var en succé), leka på öppna förskolan och åka vagn. Samt charma diverse tanter. Favoritleksakerna är en mjuk boll och en kanin som spelar en vaggvisa. Sedan är också mammas och pappas ansikten väldigt intressanta att utforska. Han är en kittlig liten typ som kiknar av skratt när man klär av honom inför natten:)  Världens bästa kille helt enkelt!

Han kom tillbaka

Han kom tillbaka. Han kom tillbaka med thaimat och cola och vi satte oss ned och pratade. Försökte komma fram till hur vi skall kompromissa så att båda känner sig nöjdare och vardagen flyter på lättare. och så kramades vi och myste, sådant mys som är bomull för själen. Och det är ju den här mannen jag älskar, mannen som är stark och trygg och närvarande, inte den som springer undan från problem.

Jag skall också lugna mer mig lite och inse att jag och Oliver behöver dagar då vi bara är hemma också. Och även det att vi inte åker till Åland på helgerna utan faktiskt är hemma kommer att hjälpa.

Nu kommer hans mamma hit för några dagar igen och vi skall på "dejt" både idag och imorgon. Idag blir det middag och teater på Östermalm, hoppas det blir lyckat!Eller det spelar ju ingen roll egentligen ifall teatern är kass, vi kommer att njuta ändå.

Känslor

Känslorna svämmar över nu när jag sover så lite. Jag älskar min son så otroligt och fascineras över hur kärleken verkligen växer för varje dag, jag som trodde den var konstant, och jag imponeras så väldigt av allt han lär sig hela tiden, ja jag får tårar i ögonen av stolthet samtidigt som det är svårt att förstå att denna lilla underbara varelse är min. Eller inte min utan på mitt ansvar.

Det var sista helgen på Åland förra helgen och jag är slutslutslut. När sedan N kommer hem och igen ska iväg nånstans så brister det. Såklart brister det. Och nu får vi se om han alls mera kommer hem.

Sömnbrist...

Det är nu det börjar kännas att man inte sovit en hel natt på snart fem månader. Vet inte om det är faktumet att sommaren är slut, mörkret tränger sin inpå och luften blir allt kallare som gör mig allt tröttare. Så trött så att en främmande man i en matbutik utbrast: "Men vännen, vad du ser trött ut, vad har du gjort!?" Ja, inte festat en hel natt iallafall.

Tidigare fick jag sova länge på morgonen men nu vill Oliver upp upp allt tidigare och nästa gång han sover är i vagnen vid 11-tiden. Och då är jag allt som oftast på språng på stan nånstans. Alla säger att N borde ta någon natt, men eftersom jag ammar är det knepigt. Dessutom har Oliver haft en period nu där han vill äta allt mer och oftare på natten. Jag har börjat ge honom kvällsgröt och han är inte lika intresserad av bröstet på dagen. Imorgon skall jag till BVC för vägning och mätning och tänker då be om mer tips och råd: ska jag amma mera under dagen eller ge mer "mat"?

Jag drömmer om att checka in på ett hotell för en kväll och bara få sova och sova. Kanske lite massage också. och ja en manikyr och pedikyr skulle inte skada. Jag tänkte att jag aldrig skulle bli en sådan mamma som springer runt osminkad i mjukisbyxor och hittills har jag faktiskt klarat mig ganska så bra. Men när man nu känner sig för trött för att klippa naglarna, då är det illa.

Om jag ens skulle få fyra timmar sömn i sträck......snälla?