tisdag 16 juli 2013
torsdag 11 juli 2013
Slut som artist+återbesök på mvc
Just nu är jag ganska så slut. Det har varit lite för mycket program på sista tiden. Vi hann knappt komma hem från Skellefteå innan det var dags att åka till Åland igen. Samma dag som vi kom hem från Åland kom mina syskon (tvillingsyster, lillebror m flickvän)på besök och bodde hos oss några nätter. De åkte igår morse och igår kväll hade vi middagsbjudning. Idag är det torsdag så vi kommer antagligen att åka till Åland igen imorgon. Det är ju roliga saker men det tar ändå på krafterna, speciellt när man ju inte direkt sover hela nätter.
Idag blir det en lugn dag för mig och Oliver. Det roliga är att han verkligen gillar när det händer saker: han ler och pratar med "främlingar" och är nöjd bara han får sitta i sin babysitter och titta på och liksom vara med. På Åland sover han så gott så gott i sin vagn ute och han sover även bra i bilen. Så jag är egentligen inte alls orolig för att han skall hänga med i detta höga tempo (trots att det ju nog är viktigt med "vilodagar" emellanåt). Men ibland måste jag erkänna att jag längtar till vintern och mörkret och alla lugna mysiga hemmakvällar, på sommaren blir det ju automatiskt en massa mera aktiviteter. Haha, detta trodde jag som är en äkta sommartjej aldrig att jag skulle säga.
Igår var jag på återbesök hos barnmoskan på mödravådrscentralen. Det hör till att man går tillbaka till mvc 6-8 veckor efter gravíditeten för att prata om förlossningen, hur man mår och självklart visa upp babyn. Banmorskan har ju klämt på babyn i magen otaliga gånger, lyssnat på hjärtljuden och nu vill man ju visa hur han faktiskt ser ut :). Jag genomgick även en gyn-koll som visade att jag läkt fint i underlivet, skönt att veta! Oliver var sitt vanliga charmiga jag och när hon höll honom fick hon riktigt tåtar i ögonen och sade att han var så fin och harmonisk. Hon rådde mig även att leva i nuet och bara njuta, för med det eventuella andra barnet blir det inte samma.
Visst ska jag njuta. Ska bara börja packa för Ålandsresan imorgon först;)
Idag blir det en lugn dag för mig och Oliver. Det roliga är att han verkligen gillar när det händer saker: han ler och pratar med "främlingar" och är nöjd bara han får sitta i sin babysitter och titta på och liksom vara med. På Åland sover han så gott så gott i sin vagn ute och han sover även bra i bilen. Så jag är egentligen inte alls orolig för att han skall hänga med i detta höga tempo (trots att det ju nog är viktigt med "vilodagar" emellanåt). Men ibland måste jag erkänna att jag längtar till vintern och mörkret och alla lugna mysiga hemmakvällar, på sommaren blir det ju automatiskt en massa mera aktiviteter. Haha, detta trodde jag som är en äkta sommartjej aldrig att jag skulle säga.
Igår var jag på återbesök hos barnmoskan på mödravådrscentralen. Det hör till att man går tillbaka till mvc 6-8 veckor efter gravíditeten för att prata om förlossningen, hur man mår och självklart visa upp babyn. Banmorskan har ju klämt på babyn i magen otaliga gånger, lyssnat på hjärtljuden och nu vill man ju visa hur han faktiskt ser ut :). Jag genomgick även en gyn-koll som visade att jag läkt fint i underlivet, skönt att veta! Oliver var sitt vanliga charmiga jag och när hon höll honom fick hon riktigt tåtar i ögonen och sade att han var så fin och harmonisk. Hon rådde mig även att leva i nuet och bara njuta, för med det eventuella andra barnet blir det inte samma.
Visst ska jag njuta. Ska bara börja packa för Ålandsresan imorgon först;)
onsdag 3 juli 2013
Förlossningsberättelse
Här kommer äntligen min förlossningsberättelse.
Bebisen var beräknad att komma den 14 maj. Den dagen hade jag gått på stan och fått en gravidmassage. Jag kände mig som vanligt om ändå ganska trött. Jag lade mig ovanligt sent, precis före 12. Då hör jag plötsligt ett "knäpp", precis som om någon skulle knäppt men sina fingrar och jag vet att vattnet snart kommer att gå. Jag hade läst om att knäppet kunde förekomma och hela jag pirrade, min kropp bara visste att nu var det på gång. Jag rusar på toan och visst går vattnet! Så jag väcker Niklas: -Vattnet har gått! Och han rusar yrvaket upp och tror att vi skall åka till sjukhuset genast. Så är ju inte fallet utan voi ringer förlossningen som säger att vi skall komma på kontroll kl 8 nästa morgon ifall värkarna inte blir tätare före det. Då först förstår jag att vattnet ju kommer att rinna ändå tills babyn är ute, tur så har jag bindor hemma!
Så Niklas lägger sig igen och jag gör det samma. Värkar börjar komma som lätta sammandragningar och jag får naturligtvis inte en blund i ögonen på hela natten. Istället roar jag mig med att klocka värkarna med värkappen jag skaffade för ett tag sedan. Det är ca en sammandragning var 15e minut hela natten. Vid 7 går jag upp och duschar och lite innan 8 så går vi mot bilen. Danderyds sjukhus ligger som tur bara 5 minuter bort, men just denna morgon är vägen avstängd för att John Kerry är på besök. Niklas går dock ut och pratar med polisen -Min flickvän skall föda! och vi får som enda bil åka förbi avspärrningen. På sjukhuset kontrollerar de att vattnet faktiskt har gått och allt ser bra ut med bebisens hjärtslag. De märker att mina sammandragningar blivit allt kraftigare, ja jag skulle kalla dem för värkar nu, och frågar ifall vi nu vill bli inskrivna eller om vi vill åka hem en stund. Jag är inställd på att detta kommer att ta låång tid så vi ber om att få åka hem, eftersom vi ju ändå bor så nära. Vi stannar på vägen och köper kebab och fanta, jag har ju läst om att man skall ladda upp med kolhydrater. Men när smärtan ökar så spyr jag upp allt, och jag kan inte hålla någon mat kvar i magen tills babyn är ute. Vi ligger i vår säng och N hjälper mig att klocka värkar och att andas genom dem.Jag har inte gått någon andningskurs men det kommer sig ganska naturligt. Jag har även hela tiden en mental bild som jag "flyr" till i mitt medvetande, det är en liten brygga vid Brunnsviken där jag brukarv sitta ibland. Jag känner vinden fläkta i ansiktet, ser havsglittret och känner doften av blommor. Detta använder jag mig av under hela förlossningen och det hjälpte mig enormt
Vid kl 13 gör det så ont så jag känner att jag knappt klarar av det mera. Vi ringer förlossningen och de säger att vi är välkomna. Medan Niklas parkerar bilen står jag utanför förlossningen och väntar, får en värk och sjunker ihop på marken. En man med rullstol kommer då och frågar om jag vill ha skjuts, men jag avböjer. Jag kan ju gå mellan värkarna! Vi blir inskrivna 13.30, sal 5. Jag måste kräkas i handfatet och sjunker efter det ner på golvet. Just då kommer barnmorskan som skall hjälpa mig igenom det hela in och så jag presenterar mig från golvet:) Hon undersöker mig och jag är bara öppen ca två centimeter. Då får jag äntligen den underbara lustgasen! Det tar inte bort smärtan helt men dämpar den otroligt mycket. Jag skulle mest beskriva lustgasen som en fjortisfylla, jag blev yr och upprymd av den. Men man måste tajma den rätt så att den hjälper en över värken och ibland missar man det..då känner man fanfanfan nu måste jag ta den här värken. Jag minns att jag en gång tänkte att äsch alla klarar ju av detta, det är ju inte så farligt. När sedan värken kom tänkte jag inte så mera. Vit sprängade smärta som sliter hela kroppen isär skulle jag mest beskriva det som. Jag kämpade med lustgasen fram till klockan 17.30 och de här timmarna är ganska suddiga. Jag minns att N frågade om jag ville ha godis eller choklad och det kunde jag inte tänka mig. När han sedan sedan stod nära mig och pratade kände jag chokladdoften och sade surt: Du har ätit choklad. Det enda jag ville ha var Fanta. Jag blev också sur så fort N tittade på sin telefon och inte på mig! Han har filmat när jag först pratar lite och sedan tar jag tag i lustgasen och säger Hejdå! In i dimman!
Nu gjorde det så ont att jag ville ha epidural. Barnmorskan sade senare att hon trodde att jag skulle be om det långt tidigare eftersom jag haft så ont. Men jag trodde av någon anledning att man skulle vara öppen minst 4 cm för att få den, fråga mig inte varför. Narkosläklaren kommer vid kl 18 och jag ser in i hans blåa ögon och tänker bara: rädda mig rädda mig. Det går bra att få den även om det är svårt att vara stilla under värkarna. Så undersöker barnmorskan mig strax efter och märker att jag nu är öppen 10 cm! Eftersom krystvärkarna är helt olika så hjälper inte epiduralen på samma sätt, så egentligen var det helt onödigt att jag fick den och jag får aldrig känna den där lättnadskänslan som jag hört om.
Bebisen ligger ganska högt upp ännu trots att jag är fullt öppen. Vi prövar ifall det skulle hjälpa om jag sätter mig nere på golvet, men då går babyns hjärtslag ner så mycket så att jag måste lägga mig på sängen igen. Där halvsitter/halvligger jag och mina ben bara skakar och skakar. Krystvärkarna börjar 19.05 och jag är helt slut, trött och uttorkad. Smärtan känns nu mest i underlivet och är mera påtaglig. Jag glömmer helt bort lustgasen nu och går in i mig själv. Jag får i mig lite äppelsaft, tar i med mina sista krafter och krystar och krystar. 19.19 känner jag hur något glider ut mig. Jag hör Niklas snyfta och små små skrik. Så får jag min pojke på mitt bröst och han börjar genast suga på min bröstvårta och jag börjar tala lugnande till honom. Oliver är här!
Barnmorskan var imponerad av mina krafter på sluttampen och säger att det måste vara de finska generna;) Navelsträngen var ovanligt lång , 1 m, och N klipper av den. Så kommer moderkakan ut ganska lätt, barnmorskan visar upp den och den ser faktiskt ganska häftig ut, som ett träd. Jag har spruckit lite och blir ihopsydd på plats, känner knappt något eftersom alla tankarna ju är på det lilla miraklet som ligger på mitt bröst.
Sedan lämnar barnmorskorna rummet och det bästa händer nu: fikat kommer in. Jag är utsvulten och det måste vara de godaste mackorna jag ätit i mitt liv. Vi passar också på och ringer runt till nära och kära och berättar att allt gått bra. Nu tar barnmorskornas skift slut och de kommer in och säger hejdå och berömmer mig. Jag är tacksam över att det gick så pass snabbt att jag fick ha samma barnmorskor hela tiden.
Jag stiger upp och duschar och trots att jag blöder ganska mycket känner jag mig bra. Samtidigt känns allt så overkligt, vi har verkligen precis varit med om ett mirakel, det är helt otroligt. Så skjutsas vår lilla familj till BB hotellet och jag är så tacksam över att allt gick så bra när vår älskade son kom till världen.
Bebisen var beräknad att komma den 14 maj. Den dagen hade jag gått på stan och fått en gravidmassage. Jag kände mig som vanligt om ändå ganska trött. Jag lade mig ovanligt sent, precis före 12. Då hör jag plötsligt ett "knäpp", precis som om någon skulle knäppt men sina fingrar och jag vet att vattnet snart kommer att gå. Jag hade läst om att knäppet kunde förekomma och hela jag pirrade, min kropp bara visste att nu var det på gång. Jag rusar på toan och visst går vattnet! Så jag väcker Niklas: -Vattnet har gått! Och han rusar yrvaket upp och tror att vi skall åka till sjukhuset genast. Så är ju inte fallet utan voi ringer förlossningen som säger att vi skall komma på kontroll kl 8 nästa morgon ifall värkarna inte blir tätare före det. Då först förstår jag att vattnet ju kommer att rinna ändå tills babyn är ute, tur så har jag bindor hemma!
Så Niklas lägger sig igen och jag gör det samma. Värkar börjar komma som lätta sammandragningar och jag får naturligtvis inte en blund i ögonen på hela natten. Istället roar jag mig med att klocka värkarna med värkappen jag skaffade för ett tag sedan. Det är ca en sammandragning var 15e minut hela natten. Vid 7 går jag upp och duschar och lite innan 8 så går vi mot bilen. Danderyds sjukhus ligger som tur bara 5 minuter bort, men just denna morgon är vägen avstängd för att John Kerry är på besök. Niklas går dock ut och pratar med polisen -Min flickvän skall föda! och vi får som enda bil åka förbi avspärrningen. På sjukhuset kontrollerar de att vattnet faktiskt har gått och allt ser bra ut med bebisens hjärtslag. De märker att mina sammandragningar blivit allt kraftigare, ja jag skulle kalla dem för värkar nu, och frågar ifall vi nu vill bli inskrivna eller om vi vill åka hem en stund. Jag är inställd på att detta kommer att ta låång tid så vi ber om att få åka hem, eftersom vi ju ändå bor så nära. Vi stannar på vägen och köper kebab och fanta, jag har ju läst om att man skall ladda upp med kolhydrater. Men när smärtan ökar så spyr jag upp allt, och jag kan inte hålla någon mat kvar i magen tills babyn är ute. Vi ligger i vår säng och N hjälper mig att klocka värkar och att andas genom dem.Jag har inte gått någon andningskurs men det kommer sig ganska naturligt. Jag har även hela tiden en mental bild som jag "flyr" till i mitt medvetande, det är en liten brygga vid Brunnsviken där jag brukarv sitta ibland. Jag känner vinden fläkta i ansiktet, ser havsglittret och känner doften av blommor. Detta använder jag mig av under hela förlossningen och det hjälpte mig enormt
Vid kl 13 gör det så ont så jag känner att jag knappt klarar av det mera. Vi ringer förlossningen och de säger att vi är välkomna. Medan Niklas parkerar bilen står jag utanför förlossningen och väntar, får en värk och sjunker ihop på marken. En man med rullstol kommer då och frågar om jag vill ha skjuts, men jag avböjer. Jag kan ju gå mellan värkarna! Vi blir inskrivna 13.30, sal 5. Jag måste kräkas i handfatet och sjunker efter det ner på golvet. Just då kommer barnmorskan som skall hjälpa mig igenom det hela in och så jag presenterar mig från golvet:) Hon undersöker mig och jag är bara öppen ca två centimeter. Då får jag äntligen den underbara lustgasen! Det tar inte bort smärtan helt men dämpar den otroligt mycket. Jag skulle mest beskriva lustgasen som en fjortisfylla, jag blev yr och upprymd av den. Men man måste tajma den rätt så att den hjälper en över värken och ibland missar man det..då känner man fanfanfan nu måste jag ta den här värken. Jag minns att jag en gång tänkte att äsch alla klarar ju av detta, det är ju inte så farligt. När sedan värken kom tänkte jag inte så mera. Vit sprängade smärta som sliter hela kroppen isär skulle jag mest beskriva det som. Jag kämpade med lustgasen fram till klockan 17.30 och de här timmarna är ganska suddiga. Jag minns att N frågade om jag ville ha godis eller choklad och det kunde jag inte tänka mig. När han sedan sedan stod nära mig och pratade kände jag chokladdoften och sade surt: Du har ätit choklad. Det enda jag ville ha var Fanta. Jag blev också sur så fort N tittade på sin telefon och inte på mig! Han har filmat när jag först pratar lite och sedan tar jag tag i lustgasen och säger Hejdå! In i dimman!
Nu gjorde det så ont att jag ville ha epidural. Barnmorskan sade senare att hon trodde att jag skulle be om det långt tidigare eftersom jag haft så ont. Men jag trodde av någon anledning att man skulle vara öppen minst 4 cm för att få den, fråga mig inte varför. Narkosläklaren kommer vid kl 18 och jag ser in i hans blåa ögon och tänker bara: rädda mig rädda mig. Det går bra att få den även om det är svårt att vara stilla under värkarna. Så undersöker barnmorskan mig strax efter och märker att jag nu är öppen 10 cm! Eftersom krystvärkarna är helt olika så hjälper inte epiduralen på samma sätt, så egentligen var det helt onödigt att jag fick den och jag får aldrig känna den där lättnadskänslan som jag hört om.
Bebisen ligger ganska högt upp ännu trots att jag är fullt öppen. Vi prövar ifall det skulle hjälpa om jag sätter mig nere på golvet, men då går babyns hjärtslag ner så mycket så att jag måste lägga mig på sängen igen. Där halvsitter/halvligger jag och mina ben bara skakar och skakar. Krystvärkarna börjar 19.05 och jag är helt slut, trött och uttorkad. Smärtan känns nu mest i underlivet och är mera påtaglig. Jag glömmer helt bort lustgasen nu och går in i mig själv. Jag får i mig lite äppelsaft, tar i med mina sista krafter och krystar och krystar. 19.19 känner jag hur något glider ut mig. Jag hör Niklas snyfta och små små skrik. Så får jag min pojke på mitt bröst och han börjar genast suga på min bröstvårta och jag börjar tala lugnande till honom. Oliver är här!
Barnmorskan var imponerad av mina krafter på sluttampen och säger att det måste vara de finska generna;) Navelsträngen var ovanligt lång , 1 m, och N klipper av den. Så kommer moderkakan ut ganska lätt, barnmorskan visar upp den och den ser faktiskt ganska häftig ut, som ett träd. Jag har spruckit lite och blir ihopsydd på plats, känner knappt något eftersom alla tankarna ju är på det lilla miraklet som ligger på mitt bröst.
Sedan lämnar barnmorskorna rummet och det bästa händer nu: fikat kommer in. Jag är utsvulten och det måste vara de godaste mackorna jag ätit i mitt liv. Vi passar också på och ringer runt till nära och kära och berättar att allt gått bra. Nu tar barnmorskornas skift slut och de kommer in och säger hejdå och berömmer mig. Jag är tacksam över att det gick så pass snabbt att jag fick ha samma barnmorskor hela tiden.
Jag stiger upp och duschar och trots att jag blöder ganska mycket känner jag mig bra. Samtidigt känns allt så overkligt, vi har verkligen precis varit med om ett mirakel, det är helt otroligt. Så skjutsas vår lilla familj till BB hotellet och jag är så tacksam över att allt gick så bra när vår älskade son kom till världen.
söndag 30 juni 2013
Barnvakt Norrland
Sista natten hos svärföräldrarna i Skellefteå. Allt har gått bra och jag är så himla stolt över min son. Han har charmat skjortan av alla som han mött, pratat, lett, sovit och bara varit allmänt exemplarisk. Alla förundras över vilken lugn och trygg (och snygg;))bebis han är och mitt hjärta sväller av stolthet. Jag tror helt enkelt att han gillar att ha mycket folk runt omkring sig och när det händer saker, för såhär lugn är han minsann inte när han är ensam hemma med mig ;)
Resan upp gick bra och vi stannade ca tre gånger för att amma. Jag pumpade ut en himla massa mjölk när vi kom och vi hade barnvakt både på torsdag och fredag kväll. På torsdagen gick jag och N på en utomhusteater och jag saknade Oliver så jag kunde spricka. På fredagen gick det bättre, det var festival och jag dansade under sommarhimlen och kände mig lite som "mig själv" igen, inte bara mamma. Väldigt nyttigt tror jag! Han hade ätit fint från flaskan och sedan somnat berättade svärföräldrarna sedan, duktiga lilla killen!
Idag var det dop för Olivers kusin Isac och jag sjöng i kyrkan. Inte ens då vaknade Oliver:) Det har varit underbart skönt med avlastning och jag avundas lite de med barn som har sina föräldrar nära. Men nu under sommaren kommer det att bli mycket av den varan när vi är ute på stugan på Åland. Och liiite skönt ska det också bli att komma hem igen och vara vår egen lilla fanilj igen.
Resan upp gick bra och vi stannade ca tre gånger för att amma. Jag pumpade ut en himla massa mjölk när vi kom och vi hade barnvakt både på torsdag och fredag kväll. På torsdagen gick jag och N på en utomhusteater och jag saknade Oliver så jag kunde spricka. På fredagen gick det bättre, det var festival och jag dansade under sommarhimlen och kände mig lite som "mig själv" igen, inte bara mamma. Väldigt nyttigt tror jag! Han hade ätit fint från flaskan och sedan somnat berättade svärföräldrarna sedan, duktiga lilla killen!
Idag var det dop för Olivers kusin Isac och jag sjöng i kyrkan. Inte ens då vaknade Oliver:) Det har varit underbart skönt med avlastning och jag avundas lite de med barn som har sina föräldrar nära. Men nu under sommaren kommer det att bli mycket av den varan när vi är ute på stugan på Åland. Och liiite skönt ska det också bli att komma hem igen och vara vår egen lilla fanilj igen.
tisdag 25 juni 2013
Njuta av nuet
Det är svårt att skriva med en liten bebis som bara vill trycka sig mot din halsgrop men jag ska försöka:)
Som föräldraledig (ledig haha) är man konstant lite orolig. Andas barnet, är han för varm eller för kall, har han det bra, varför gnäller han nu, har han ont i magen? Det är svårt att slappna av till 100% iallafall för mig. Jag känner det lite som om den här ljuvliga sommaren lite går mig förbi och jag har svårt att helt koppla av och njuta.
Men igår njöt jag verkligen. Det var en ljummen junikväll och Stockholm visade sig från sin bästa sida. Vi åkte ut med båten, ganska sent, tog en sväng förbi Djurgården och Fjäderholmarna och jag bara njöt av den rosa kvällshimlen, den grönskande naturen och det glittrande vattnet. Oliver höll på att drunkna i sin flytväst och jag var tvungen att amma på en parkbänk men gick bra ändå. Jag tog in allt för fulla muggar för att spara minnen till gråa novemberdagar.
Idag blir det en lugn dag hemma och imorgon väntar den stora utmaningen: 8 timmars bilfärd till Norrland.. Wish us luck!
Som föräldraledig (ledig haha) är man konstant lite orolig. Andas barnet, är han för varm eller för kall, har han det bra, varför gnäller han nu, har han ont i magen? Det är svårt att slappna av till 100% iallafall för mig. Jag känner det lite som om den här ljuvliga sommaren lite går mig förbi och jag har svårt att helt koppla av och njuta.
Men igår njöt jag verkligen. Det var en ljummen junikväll och Stockholm visade sig från sin bästa sida. Vi åkte ut med båten, ganska sent, tog en sväng förbi Djurgården och Fjäderholmarna och jag bara njöt av den rosa kvällshimlen, den grönskande naturen och det glittrande vattnet. Oliver höll på att drunkna i sin flytväst och jag var tvungen att amma på en parkbänk men gick bra ändå. Jag tog in allt för fulla muggar för att spara minnen till gråa novemberdagar.
Idag blir det en lugn dag hemma och imorgon väntar den stora utmaningen: 8 timmars bilfärd till Norrland.. Wish us luck!
måndag 17 juni 2013
Jag ger dig min morgon
Min pappa spelade gitarr och min mamma sjöng. De hade ett par "bravurnummer" som de ofta spelade. En sång som min pappa älskade var Fred Åkerstams "Jag ger dig min morgon".
Jag trodde alltid att det var en kärlekssång: att den är skriven till hans älskade. Idag började jag sjunga på den när jag som vanligt satt i soffan med Oliver och jag tänkte att man kanske kunde sjunga den på hans dop. Jag googlade orden och fick då också upp att Fred faktiskt skrivit den till sin dotter Cajsa-Stina. Då började jag gråta en smula.
Dels för att jag faktiskt känner så: just nu ger jag Oliver min morgon, jag ger honom hela min dag. Dels för att jag saknar saknar saknar min pappa och för att mina föräldrar inte kommer att kunna sjunga den på Olivers dop.
Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig.
Men du, jag ger dig min morgon,
jag ger dig min dag
Jag trodde alltid att det var en kärlekssång: att den är skriven till hans älskade. Idag började jag sjunga på den när jag som vanligt satt i soffan med Oliver och jag tänkte att man kanske kunde sjunga den på hans dop. Jag googlade orden och fick då också upp att Fred faktiskt skrivit den till sin dotter Cajsa-Stina. Då började jag gråta en smula.
Dels för att jag faktiskt känner så: just nu ger jag Oliver min morgon, jag ger honom hela min dag. Dels för att jag saknar saknar saknar min pappa och för att mina föräldrar inte kommer att kunna sjunga den på Olivers dop.
Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig.
Men du, jag ger dig min morgon,
jag ger dig min dag
måndag 10 juni 2013
4 veckor
Imorgon fyller Oliver fyra veckor. Jag tycker verkligen att det är skönt att han blir äldre: han är inte lika skör eller känslig och jag blir en allt säkrare mamma. Nu kommer jag att våga ta ut honom mer och mer till olika platser och inte bara vara hemma eller i närområdet. Det är kul att se hur han utvecklas, han börjar tjocka till sig lite, har fått väldigt stark nacke och nu plötsligt är han i en fas där han vill vara nära nära hela tiden.
Vi var ute med båten för första gången i torsdags och det var ingen hit direkt. Eller ja, det var skönt och så men solen gassade på, flytvästen var för stor och mitt modershjärta var mest nervöst hela tiden. N och jag hade världens fight sedan, han kunde inte förstå min oro riktigt. Och jag är trött på att vara den som alltid bromsar, N skulle ju gärna ta med honom och bestiga Kebnekaise om hán fick typ. Men det är löst nu och det är bra att vi har dessa diskussioner, så att vi förstår varandras känslor bättre.
I helgen bar det av till stugan på Åland för första gången och det gick jättebra: vi hade hytt på vägen dit där jag kunde amma ifred och Oliver var snäll i restaurangen och på färjan hem sov han hela vägen! På Åland njöt vi båda av havet och den friska luften, Oliver sov så gott ute i sin vagn och jag uppskattade verkligen att komma bort från hemmets trånga väggar. Vi ska dit nästa helg igen!
Har köpt en bröstpump nu också, Philips elektroniska, så ska kolla redan ikväll ifall Oliver vill ta flaskan. Hoppas det funkar bra, så att jag kan lämna honom ensam med sin pappa ett par timmar och få lite egentid. Det är väldigt viktigt för att kunna vara en bra mamma, (iaf för mig) det tror jag starkt på!
Vi var ute med båten för första gången i torsdags och det var ingen hit direkt. Eller ja, det var skönt och så men solen gassade på, flytvästen var för stor och mitt modershjärta var mest nervöst hela tiden. N och jag hade världens fight sedan, han kunde inte förstå min oro riktigt. Och jag är trött på att vara den som alltid bromsar, N skulle ju gärna ta med honom och bestiga Kebnekaise om hán fick typ. Men det är löst nu och det är bra att vi har dessa diskussioner, så att vi förstår varandras känslor bättre.
I helgen bar det av till stugan på Åland för första gången och det gick jättebra: vi hade hytt på vägen dit där jag kunde amma ifred och Oliver var snäll i restaurangen och på färjan hem sov han hela vägen! På Åland njöt vi båda av havet och den friska luften, Oliver sov så gott ute i sin vagn och jag uppskattade verkligen att komma bort från hemmets trånga väggar. Vi ska dit nästa helg igen!
Har köpt en bröstpump nu också, Philips elektroniska, så ska kolla redan ikväll ifall Oliver vill ta flaskan. Hoppas det funkar bra, så att jag kan lämna honom ensam med sin pappa ett par timmar och få lite egentid. Det är väldigt viktigt för att kunna vara en bra mamma, (iaf för mig) det tror jag starkt på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)