Förlossningsberättelse

Här kommer äntligen min förlossningsberättelse.

Bebisen var beräknad att komma den 14 maj. Den dagen hade jag gått på stan och fått en gravidmassage. Jag kände mig som vanligt om ändå ganska trött. Jag lade mig ovanligt sent, precis före 12. Då hör jag plötsligt ett "knäpp", precis som om någon skulle knäppt men sina fingrar och jag vet att vattnet snart kommer att gå. Jag hade läst om att knäppet kunde förekomma och hela jag pirrade, min kropp bara visste att nu var det på gång. Jag rusar på toan och visst går vattnet! Så jag väcker Niklas: -Vattnet har gått! Och han rusar yrvaket upp och tror att vi skall åka till sjukhuset genast. Så är ju inte fallet utan voi ringer förlossningen som säger att vi skall komma på kontroll kl 8 nästa morgon ifall värkarna inte blir tätare före det. Då först förstår jag att vattnet ju kommer att rinna ändå tills babyn är ute, tur så har jag bindor hemma!

Så Niklas lägger sig igen och jag gör det samma. Värkar börjar komma som lätta sammandragningar och jag får naturligtvis inte en blund i ögonen på hela natten. Istället roar jag mig med att klocka värkarna med värkappen jag skaffade för ett tag sedan. Det är ca en sammandragning var 15e minut hela natten. Vid 7 går jag upp och duschar och lite innan 8 så går vi mot bilen. Danderyds sjukhus ligger som tur bara 5 minuter bort, men just denna morgon är vägen avstängd för att John Kerry är på besök. Niklas går dock ut och pratar med polisen -Min flickvän skall föda! och vi får som enda bil åka förbi avspärrningen. På sjukhuset kontrollerar de att vattnet faktiskt har gått och allt ser bra ut med bebisens hjärtslag. De märker att mina sammandragningar blivit allt kraftigare, ja jag skulle kalla dem för värkar nu, och frågar ifall vi nu vill bli inskrivna eller om vi vill åka hem en stund. Jag är inställd på att detta kommer att ta låång tid så vi ber om att få åka hem, eftersom vi ju ändå bor så nära. Vi stannar på vägen och köper kebab och fanta, jag har ju läst om att man skall ladda upp med kolhydrater. Men när smärtan ökar så spyr jag upp allt, och jag kan inte hålla någon mat kvar i magen tills babyn är ute. Vi ligger i vår säng och N hjälper mig att klocka värkar och att andas genom dem.Jag har inte gått någon andningskurs men det kommer sig ganska naturligt.  Jag har även hela tiden en mental bild som jag "flyr" till i mitt medvetande, det är en liten brygga vid Brunnsviken där jag brukarv sitta ibland. Jag känner vinden fläkta i ansiktet, ser havsglittret och känner doften av blommor. Detta använder jag mig av under hela förlossningen och det hjälpte mig enormt

Vid kl 13 gör det så ont så jag känner att jag knappt klarar av det mera. Vi ringer förlossningen och de säger att vi är välkomna. Medan Niklas parkerar bilen står jag utanför förlossningen och väntar, får en värk och sjunker ihop på marken. En man med rullstol kommer då och frågar om jag vill ha skjuts, men jag avböjer. Jag kan ju gå mellan värkarna! Vi blir inskrivna 13.30, sal 5. Jag måste kräkas i handfatet och sjunker efter det ner på golvet. Just då kommer barnmorskan som skall hjälpa mig igenom det hela in och så jag presenterar mig från golvet:) Hon undersöker mig och jag är bara öppen ca två centimeter.  Då får jag äntligen den underbara lustgasen! Det tar inte bort smärtan helt men dämpar den otroligt mycket. Jag skulle mest beskriva lustgasen som en fjortisfylla, jag blev yr och upprymd av den. Men man måste tajma den rätt så att den hjälper en över värken och ibland missar man det..då känner man fanfanfan nu måste jag ta den här värken. Jag minns att jag en gång tänkte att äsch alla klarar ju av detta, det är ju inte så farligt. När sedan värken kom tänkte jag inte så mera. Vit sprängade smärta som sliter hela kroppen isär skulle jag mest beskriva det som. Jag kämpade med lustgasen fram till klockan 17.30 och de här timmarna är ganska suddiga. Jag minns att N frågade om jag ville ha godis eller choklad och det kunde jag inte tänka mig. När han sedan sedan stod nära mig och pratade kände jag chokladdoften och sade surt: Du har ätit choklad. Det enda jag ville ha var Fanta. Jag blev också sur så fort N tittade på sin telefon och inte på mig! Han har filmat när jag först pratar lite och sedan tar jag tag i lustgasen och säger Hejdå! In i dimman!

Nu gjorde det så ont att jag ville ha epidural. Barnmorskan sade senare att hon trodde att jag skulle be om det långt tidigare eftersom jag haft så ont. Men jag trodde av någon anledning att man skulle vara öppen minst 4 cm för att få den, fråga mig inte varför. Narkosläklaren kommer vid kl 18 och jag ser in i hans blåa ögon och tänker bara: rädda mig rädda mig. Det går bra att få den även om det är svårt att vara stilla under värkarna.  Så undersöker barnmorskan mig strax efter och märker att jag nu är öppen 10 cm! Eftersom krystvärkarna är helt olika så hjälper inte epiduralen på samma sätt, så egentligen var det helt onödigt att jag fick den och jag får aldrig känna den där lättnadskänslan som jag hört om.

Bebisen ligger ganska högt upp ännu trots att jag är fullt öppen. Vi prövar ifall det skulle hjälpa om jag sätter mig nere på golvet, men då går babyns hjärtslag ner så mycket så att jag måste lägga mig på sängen igen. Där halvsitter/halvligger jag och mina ben bara skakar och skakar. Krystvärkarna börjar 19.05 och jag är helt slut, trött och uttorkad. Smärtan känns nu mest i underlivet och är mera påtaglig. Jag glömmer helt bort lustgasen nu och går in i mig själv. Jag får i mig lite äppelsaft, tar i med mina sista krafter och krystar och krystar. 19.19 känner jag hur något glider ut mig. Jag hör Niklas snyfta och små små skrik. Så får jag min pojke på mitt bröst och han börjar genast suga på min bröstvårta och jag börjar tala lugnande till honom. Oliver är här!

Barnmorskan var imponerad av mina krafter på sluttampen och säger att det måste vara de finska generna;) Navelsträngen var ovanligt lång , 1 m, och N klipper av den.  Så kommer moderkakan ut ganska lätt, barnmorskan visar upp den och den ser faktiskt ganska häftig ut, som ett träd. Jag har spruckit lite och blir ihopsydd på plats, känner knappt något eftersom alla tankarna ju är på det lilla miraklet som ligger på mitt bröst.

Sedan lämnar barnmorskorna rummet och det bästa händer nu: fikat kommer in. Jag är utsvulten och det måste vara de godaste mackorna jag ätit i mitt liv. Vi passar också på och ringer runt till nära och kära och berättar att allt gått bra.  Nu tar barnmorskornas skift slut och de kommer in och säger hejdå och berömmer mig. Jag är tacksam över att det gick så pass snabbt att jag fick ha samma barnmorskor hela tiden.

Jag stiger upp och duschar och trots att jag blöder ganska mycket känner jag mig bra. Samtidigt känns allt så overkligt, vi har verkligen precis varit med om ett mirakel, det är helt otroligt. Så skjutsas vår lilla familj till BB hotellet och jag är så tacksam över att allt gick så bra när vår älskade son kom till världen.