Gravid round 2

Den här graviditeten har inte varit lätt. Med O så mådde jag lite illa om morgnarna fram till vecka 14 men åt lite åksjuketabletter och så var det bra. Tror jag spydde bara två gånger.

Denna gång började illamåendet i vecka 6- och det med besked. Jag mådde illa 24/7 tom på natten! Bara jag åt så klarade jag mig (oftast) ifrån att kräkas men så fort jag inte åt konstant så var det kört. Jag blev sjukskriven från och med vecka 8-15 på 50% pga detta, sedan jobbade jag 75%. Har spytt i bilen, på tbanan, på olika gräsmattor, på jobbet- you name it.

Men efter vecka 20 så vände det och det kändes som om livet kom tillbaka! Däremot har jag haft förstoppning, uvi, halsbränna, ont i hjärtat, svårt att andas, snuva och förstoppning typ konstant, något jag inte hade den första vändan. Men bara jag slipper må illa så är jag lycklig!

Nu är jag redan i vecka 33 så jag ser ljuset. I dagsläget är det sömnbrist som är mitt största problem, vaknar varje natt vid 4-tiden och har svårt att somna om. Det gör att det är tufft att jobba 100%. Tänkte dock göra som de gör i Finland och gå på mammaledighet ca en månad innan beräknad förlossning.Så hoppas jag att babyn kanske vill komma ut lite tidigare också, men det vet man ju aldrig JKänner dock att jag behöver tid för att landa och vila och vill inte jobba tills vattnet går.

Två år senare!

Det känns som om det är dags för mig att börja blogga igen. Så otroligt mycket har hänt sen jag skrev senast.

Familjesituationen med N blev ohållbar under hösten 2014 och jag flyttade ut i februari 2015. Vi delade upp veckorna med lilla O och det var tufft men det funkade på något sätt. Han var aldrig ifrån oss långa stunder och vi fortsatte att umgås alla tre då och då.

Under sommaren 2016 hittade vi tillbaka till varandra! Nu i efterhand tror jag att vi båda behövde separationen för att kunna växa som människor, lära känna oss själva och förstå vad vi värderar i livet. Och vi är båda så tacksamma att vara en familj igen. Jag hade nu köpt en lägenhet nära N och den sålde jag under hösten 2016.

Och nu väntar vi en liten dotter i maj och har precis köpt ett radhus i Täby! Så kan det gå J

Senast skrev jag mycket om graviditeten och O:s första tid och tänkte att jag skulle göra det samma med barn nummer två.

Total olik graviditet denna gång, verkligen..

Förändring

Det är mycket som händer just nu. Jag vet inte om vi längre kan vara den kärnfamilj jag alltid trott att vi skulle vara.

En del saker har varit fel ganska så länge i vårt förhållande. Nu har det skett förändring men jag vet inte om det räcker. Det kan vara för sent.

September och förskola =vab

September i år har varit så varm och härlig men fina, soliga dagar. Gillar verkligen området vi bor i eftersom vi bara kan gå ut från huset rakt in i ett lekparksområde med äppelträd och glada barn. Vi har försökt lära O att sparka boll med lite varierad framgång. Att gunga är ännu stora favoriten.

På lillkillens förskola går det bättre och bättre men han har ännu inte varit där en hel vecka (!). Detta på grund av förkylning, feber, tandspricking you name it.Hittils har N fått vabba mest eftersom jag haft så mycket mera på jobbet.

 O gillar inte att bli lämnad på "föris"och eftersom det oftast är jag som gör det så känns det ganska tungt. Men jag vet ju att han har det bra där. Han har blivit värsta nappkillen sedan han började på dagis och det är både bra och dåligt. Nappen tröstar ju honom men samtidigt så snackar han mindre. Vi försöker vara hårda med att han inte skall ha napp så mycket hemma. N skall snart gå ner 10% så att O:s dagar inte blir så långa, det känns bäst för alla.

Jag själv har det verkligen stressigt på jobbet. Men jag försöker att ta det lugnt och tänka att jag gör vad jag kan. Att man är "good enough" liksom. Har sett så många bli utbrända och jag tänker hålla mig långt ifrån det.

Nästa helg skall vi ha en mysig tjejhelg på stugan på Åland. Åh vad jag har saknat mina fina vänner så det skall bli helt fantastiskt. Och om två veckor åker vi till Turkiet för O:s första utandssemester :)

Inget skyddsnät kvar

Mitt liv kan delas upp i två delar. Före och efter att jag förlorade mina föräldrar. Tiden innan ser jag tillbaka på en varm och trygg tid. Jag hade egentligen inga bekymmer: kunde plugga vad jag ville, bo var jag ville, aldrig vara orolig över ekonomin. Mamma och pappa fanns alltid där som ett skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Jag reste till Australien. England och Sverige,: pluggade, festade, hånglade, shoppade. Hade den vanliga tonårsångesten men samtidigt skitkul. Men jag var ett barn.

När mamma dog hade jag pappa kvar i nästan två år. Då sörjde jag mest mamma och trodde inte att livet kunde vara så grymt att även pappa skulle tas ifrån oss. Jag och pappa åkte till Thailand 1,5 månad innan han dog. bara vi. En så fin resa. Då sade han att jag verkade vara lugnare än på länge. Jag höll på att bli vuxen.

Så dog pappa. Och jag var tvungen att bli vuxen. Nu har jag en egen familj men inget extra skyddsnät att luta mig mot. Eller det skyddsnätet är mina syskon och mina vänner, men ändå inte samma sak. Och jag avundas alla som har "allt": dvs både barn och föräldrar.

Men alla har ju sina egna sorger i livet. Och jag har istället ett par jäkligt fina skyddsänglar.

Ljuvlig sommar

Känslan av att se din lintott till son överlycklig springa över en gräsmatta. Den känslan.

Den här sommaren har varit så fantastisk, mest tack vare Oliver. Han lärde sig gå precis när vi gifte oss och att se honom upptäcka världen är så fint. Han är självsäker men försiktig, kontaktsökande men ibland blyg. Och han vill ut ut ut hela tiden..

Hus nästa?

Bröllopet

Vårt bröllop blev helt fantastiskt. Härlig stämning i kyrkan, solen strålade, båtfärden efter kyrkan gick jättebra, vi stannade på en fin klippa vid havet och tog bilder,middagen var lyckad: maten god och talen underbara. Och bara så härligt att ha alla sina finaste personer samlade för att fira vår kärlek.

Och mamma och pappa var med. Jag kände det.

Jag var så lycklig den här dagen: känslan i kroppen när vi körde mot vår svit i natten var magisk.

Nu är jag fru och har ett nytt namn. Jag vänjer mig långsamt :)