Förut kunde jag inte riktigt förstå hur folk orkade med sina barn. De skrek, trotsade, kladdade och verkade bara så allmänt jobbiga. Varifrån fick man orken och energin från?
Nu förstår jag precis. Den här kärleken som jag känner gentemot min son är så ofantlig och villkorslös att den är svår att sätta ord på. Hur jobbig och trotsig han än kommer att vara så kommer jag alltid att älska honom ända ut i hans lillfingernagel, och jag kommer alltid att göra allt för honom. Torka, trösta, lugna, ja: orka.
Det är otroligt men kärleken växer också med tiden. Något man trodde att redan var sprängt till maxgränsen blir faktiskt större. Jag kan inte förklara varför, kanske för att det hela tiden kommer nya saker att älska. Tex: hans stolta blick när han går med gåstolen, hans busiga skratt när han vrider sig och vägrar sätta på sig pyjamasen, hans försiktiga sätt att vinka med ena handen.
Jag funderar ibland om mina föräldrar älskade mig så här fantastiskt mycket. Och det självklara svaret är att de gjorde det. Tänk att jag inte förstått det innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar