Såg att bloggaren Linn Herbertssons mamma gått bort i cancer. Det mest hjärtskärande är hennes inlägg före, de är så fulla av hopp. Hon vill så gärna tro att hennes mamma kommer att klara sig, trots att hon vet att cancern spridit sig. Det är det jävligaste med cancersjukdomen, man vet inte utkomsten så man slutar aldrig hoppas. Trots att det är ganska kört. Jag har varit med om precis samma sak som Linn.
Min mamma fick veta 2007 att bröstcancern spridit sig till levern. Hon fick flera behandlingar efter det och vi slutade aldrig hoppas. Hon blev bättre emellan, var pigg och glad, jobbade och jag trodde inte att hon skulle dö, att hon kunde dö. Jag skulle åka iväg som guide i maj 2009 och hon körde mig till flygplatsen. Hon hade precis fått veta att cancern inte spritt sig till hjärnan och hade börjat planera sin 60 års dag som var tre år bort. Jag kände mig ganska så trygg när jag flög iväg.
Bara någon vecka senare ringde pappa och sade: Kära barn, du måste komma hem, din mamma har inte lång tid kvar. Och jag satt vid hennes sida när hon gick bort efter någon vecka.
När pappa fick höra att hans cancer, som började i tjocktarmen, spritt sig till levern hade han hopp kvar. Det hade vi alla och jag tänkte: vi kan inte förlora honom också. Men det blev värre och värre och mars 2011 åkte han och jag på en sista resa till Thailand. Inte ens då var mitt hopp dött, trots att jag såg hur dåligt han mådde. Efter resan åkte jag tillbaka till Stockholm och min syster ringde bara efter någon dag: Kära syster, du måste komma hem, nu har pappa inte lång tid kvar. Och jag satt vid hans sida när han gick bort, bara någon timme efter att jag landat. Han hann säga att han älskade mig innan han somnade in.
All styrka till Linn, jag vet hur jävligt det är. Men det gäller att inte förneka sorgen utan ta emot den och gråta och sörja allt vad man förmår. Till sist kommer man igenom det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar